1 år sedan..
Idag har det gått 1 år sedan du somnade in mormor, 1 helt år sedan vi satt med dig på sängkanten och höll hårt i din hand och viskade hur mycket vi älskar dig. Vi var där nästan hela släkten och pratade om minnen och om hur fantastisk du är. Jag hade vakat över dig i flera nätter men jag kunde inte lämna dig, när du låg där och jag visste att nu var det nära. Tillslut orkade du inte mer och du somnade in, den jobbiga känslan som svepte genom oss alla, nu var du borta. Vi skulle aldrig mer få träffa dig eller få höra ditt skratt igen, men en sak det vet vi och det är att du är med oss. Du vakar över oss det är jag helt säker på! <3
Jag önskar du fanns här med oss, jag önskar du fick uppleva att jag och Alexander ska bli föräldrar, att jag kunde ringa dig och berätta om allting för dig, få höra din röst och få krama om dig. Du är saknad <3
Från min dagbok
26/2 - 2015
"Jag ligger över två stolar på sjukhuset, morfar har somnat till en liten sväng och mormor stackars lilla mormor, hjärncancer, lungcancer och misstänkt cancer i halsen samt en infektion på det? För högt CRP och varit okantaktbar hela dagen. Jag tror hon hör oss men har ingen ork att vakna ur sin djupa prinsesssömn. Det värsta tycker jag är slemmet, det är så obehagligt, kvävs hon? mår hon jätte dåligt? har hon ont? För oss är det vak, då brukar tillståndet vara kritiskt men jag ska inte ge upp hoppet. Om hon kunde vakna åtminstone 1 sista gång så jag får förklara hur mycket jag älskar henne, min egna mormor."
Det är jobbigt att förlora någon man älskar, hur ska man någonsin kunna gå vidare? Hur ska livet någonsin kännas komplett igen? Morfar har förlorat sin fru, han går varje dag hemma och önskar att hon var här. Mamma och mina morbröder har förlorat sin mamma, en mamma som alltid är en trygghet oavsett hur gammal man är behöver man sin mamma och jag och alla andra barn har förlorat våran mormor/farmor, denna älskvärda person som bara måste finnas i ens liv.
Cancer måste dö..